LindaCaroline

Och det stämmer väl till viss del i alla fall. Jag befinner mig inte längre i ett emotionellt svart hål.  Det känns inte längre som att ingenting spelar någon roll, och jag vill inte längre bara vara utan tankar. Det gör ont, men man måste ju gå vidare. Jag är en rätt glad person i vanliga fall, så jag väljer att fokusera på den högtid som nu ligger framför oss.

Känner du mig så vet du att jag älskar julen. Fick uppdraget att inhandla och julpynta källaren där vi så ofta hänger, och det fick mig verkligen att släppa tankarna på allt annat. Först pressen och stressen att införskaffa allt pynt i tisdags, utan mer vetskap än "tänk amerikansk kitch"  då jag for runt som en galning i hur många butiker som helst. Blir ju så rädd att de ska bli missnöjda o tycka att jag köpt helt fel saker... Ringde S och frågade om råd. Hon hade givetvis flera bra förslag på smakfulla dyra vackra julsaker... Inte för att det hjälpte när jag hade en budget att hålla och väldigt många kvadratmeter att pynta. Däremot mötte hon upp när shoppandet var klart och följde med ner i källaren för att hjälpa till. Några av pojkarna var där med och mitt i allt klättrande på vingliga stegar, upptrasslande av julgransljus, fruktlöst letande efter en sax och uppvisande av uppfinningsrikedom utan like så infann sig julstämningen... I alla fall hos mig.

Så när jag sprang omkring i en röd tomteluva med blinkande stjärnor i onsdags kväll under jackpotfinalen kunde jag inte bry mig mindre att säkert 10 pers försökte pika mig att jag var för tidigt ute. Jag älskar julen...

När finalbordet var färdigspelat klev jag av som dealer och plockade fram allt jag köpt den dagen för att pynta turrelokalen med. Lilla V satte sig bekvämt tillrätta för att titta på medans jag hoppade från stol till stol och satte upp glitter o ljus längs väggarna. Han var inte där för att hjälpa till utan såg fram emot en lång stunds fritt hånande, men efter en stund fick ja in snitsen med hammare o spik, och V bestämde sig faktiskt för att hjälpa till istället. Han fick liksom inget för att försöka håna en sprudlande Linda som trallar på julsånger medans hon jobbar.

Så summa summarum, nu har jag så fullt upp med julklappsinköp och planerande av allt som ska göras att jag inte har tid att vara deppig mer.

Stort tack till alla som stöttat mig.
Hoppas jag kan vara till hjälp och glädje tillbaka någon gång.
Linda

H var här i nästan 2 dygn o tog hand om mig. Ibland behöver man bli omhändertagen.. O kramad på. Känns som att nu går det inte att komma djupare, alltså finns det bara en väg. Lite lite lite bättre än innan. Framsteg - wooohooo!

Ett post scriptum. Igår natt kom 2 polare förbi vid femtiden på morgonen o stannade till lunchtid. Vilken sjuk dygnsrytm man har ändå...

Till slut fick jag ett sms. Vi kunde ses idag. Jag skulle få mina nycklar och han ville ha sina jeans.
Vi sågs. Det var oerhört jobbigt. Pratade en halvtimma. Jag grät hela tiden. Han såg inte direkt glad ut heller.
Han mår inte bra. Det visste jag. Men jag fick svar på en hel del frågor jag hade. Varför han bara försvann och så. Nu kan jag äntligen börja försöka komma över. Jag behövde ett avslut.
Nu e jag hemma. Söta söta H kom hit. Vi ska se på film o prata. O han e så bra på att kramas... Tack H! Du e fantastisk.

Ibland lyckas de så himla bra när de filmatiserar en bok. Belle de Jour är en av de bättre böckerna jag läst i år. En sån där som man bara streckläser. Den har blivit en miniserie på 8 delar. Glad att jag inte upptäckte det förräns alla hade sänts så jag kunde se de i streck på samma sätt. Inte så att jag skulle vilja ha Belles jobb, men det känndes bra att se att man kan må så bra utan att ha en karl vid sin sida. Livet suger fortfarande, men det måste väl gå över nån gång. 

... Jag saknar den och det gör ont.

...är det idag och innan middagen hos MaPa hann jag sova 1½ timme! Kom hem vid 12-tiden idag och trots utmattningen hade jag lika svårt att somna som vanligt. Jobbade 16 timmar i natt. De va inte kul, o ryggen gör ont  men det funkade. Kom på trixet för att orka. Med lite hemlig hjälp av J & J tog jag mig igenom natten.  Lyckades tom le ibland.

  Farsdagsmiddan hemma var trevlig. Jag hade innan sagt att jag vägrade diskutera mitt nyligen avslutade förhållande så hans namn nämndes bara en gång. Istället stöttes o blöttes planer för julen. Äntligen en jul då både MaPa, jag o syster är i Sverige!
  Mamma försökte som vanligt få oss att avskaffa julklapparna. Istället blev det ett tillägg då vi ska göra tradition av en av mammas tidigare påhitt gällande presenter. Mer om det närmare jul....En lång stund ägnades åt att diskutera den kokta potatisens varande eller ickevarande på julbordet. Syster önskar att den inte ska finnas kvar eftersom hon då känner att hon måste ta av den fast hon inte vill, så den inte är lagad i onödan. Jag för min del har aldrig rört den när det finns så fantastiskt god Jansson på bordet, Jag tror att vi enades om att den inte ska vara med i år, men ja sätter minst 10 mot 1 på att den kommer stå där i alla fall. Nån som sätter emot?

Satt o kollade runt lite på en dejtsida på nätet idag. Näe, ja letar verkligen inte redan efter en annan person. Att få såna starka känslor för någon är ingenting jag överhuvudtaget tror kommer hända på många år igen - om någonsin. Men jag försöker lura den delen av hjärtat (läs 98%) som fortfarande bara vill ha Honom att det finns jättemånga andra trevliga killar att träffa. Det gick inget bra. Jag gick inte på det.

Klockan e över 4 nu. Varför kan ja inte sova för när ja bara sovit 1½ tim sen fredags natt???

De e över. Helt o hållet. Och det känns som att precis hela livet tog slut samtidigt. Jag vet. Tiden läker alla sår osv osv... Och jag har oftast kunnat se tillräckligt nyktert på livet för att känna att jag lär mig av alla misstag, och om ett förhållande tar slut så var det inte rätt och det är bara en tidsfråga innan livet återgår till det normala. Men för första gången sen jag var tonåring känns det inte så. Det känns helt seriöst som att allt e totalt slut. Som att varför ska jag leva över huvud taget. Som att hur ska jag någonsin kunna lita på någon igen. För det var inte ett snyggt avslut. Det var ett fruktansvärt fult avslut. Och han vet det. Jag har sagt till honom förut att det värsta han kan göra är att ignorera mig. O precis det gjorde han... i 5 dygn. Men sms är  väl en bra uppfinning i alla fall va?

Jag har gått omkring på små rosa moln med ett fånigt leende i ansiktet de senaste veckorna. Orsaken är att jag har träffat någon som jag tycker så otroligt mycket om, och det känns så rätt, så fort. Men det gör så vansinnigt ont också. Nu har han gjort nåt dumt och det känns bara som man vill ramla ner genom jorden o vakna när det slutat göra ont. Måste det vara så jobbigt också för att det är så underbart? Kan det inte bara vara det braiga? Fast det funkar ju inte så, för om det inte gör ont ibland så blir det aldrig så där himlastormande tokbra...
Just nu vet jag dock inte om vi ska fortsätta tillsammans eller inte. Vi får se...
(och för den som undrar, nej, han har inte varit otrogen, det skulle jag aldrig tolerera)