Farväl Sviten
Om det fanns någon chans att jag skulle glömma bort stället jag hängt på var o varannan kväll de senaste åren så behöver jag bara titta mig i spegeln. Jag kommer nämligen att ha ett prydligt ärr på hakan som minne av bartömningshejdåfesten på ovan nämnda ställe. Och hur hände då detta? Jo...
Jag hade ju faktiskt föresatt mig att äta mig mätt på julmat i år, eftersom jag aldrig lyckats tröttna på det innan när det verkar stå alla andra upp i halsen i slutet av december. Men tack vare flertalet julbordsevent, och sedan en härlig släng av magsjuka i samband med inmundigande av juliga delikatesser så kan jag säga att bara tanken får mig nu att må lätt illa. alltså var det inte julmat jag blev sugen på kl 02,45 på annandagsnatten, utan Souvlaki. O inte lite sugen, utan sådär toksugen att ja skulle göra vad som helst för en just då. Sådana tankar i kombination med bartömningshejdåfest och ett par... tre.. fyra... drinkar i kroppen gör ju att när någon säger att greken på Medborgarpltsen stänger om 12 minuter, jag då tar man på sig kappan och SPRINGER på höga klaackar och vingliga ben för att hinna dit. Kort o gott, jag ramlde på vägen dit. Och eftersom mina händer är lite halvviktiga när jag jobbar så tyckte jag tydligen att det var en bra idé att ta emot med hakan istället. Kommer ni ihåg Stephen King-filmen Carrie? Jag var lika blodig som Carrie var när hon kom ut från gympasalen. Trots det fortsatte jag mot Medis o souvlakiståndet. Jag har inte helt tappat hoppet om mänskligheten för det var fler än tiotalet människor som försökte stoppa mig och hjälpa till när de såg hur jag såg ut.. Fast jag tyckte inte det var så viktigt just då, utan köpte min mat och sen traskade jag tillbaka till festen. M och E hjälpte till att tvätta av det värsta blodet, och E som för övrigt är läkare sa att det såg ok ut. Sen satte jag mig och åt min efterlängtade souvlaki. Efter detta försökte jag tydligen hitta en efterfest men Micke tvingade in mig i en taxi hem till honom o Joanna. Joanna gav mig EN blick när vi kom dit o sen satt vi i en annan taxi på väg till sjukhuset. Hakan syddes ihop medans Joanna stod bredvid o höll Linda i handen, o sen följde jag med tillbaka hem till dom och blev nerbäddad och låg i dvala i ett dygn ungefär. Vaken (och nykter) insåg jag att jag tappat en halv tand i fallet med, men förutom det så var det bara lite blåmärken och skrubbsår så jag är nog snart bra igen. Tänk att man skulle hinna bli 30 innan man var med om ett alkoholrelaterat besök på akuten som fick sluta med stygn... Rätt bra jobbat ändå.
Ta hand om er. Det är tydligen halt ute...
Jag hade ju faktiskt föresatt mig att äta mig mätt på julmat i år, eftersom jag aldrig lyckats tröttna på det innan när det verkar stå alla andra upp i halsen i slutet av december. Men tack vare flertalet julbordsevent, och sedan en härlig släng av magsjuka i samband med inmundigande av juliga delikatesser så kan jag säga att bara tanken får mig nu att må lätt illa. alltså var det inte julmat jag blev sugen på kl 02,45 på annandagsnatten, utan Souvlaki. O inte lite sugen, utan sådär toksugen att ja skulle göra vad som helst för en just då. Sådana tankar i kombination med bartömningshejdåfest och ett par... tre.. fyra... drinkar i kroppen gör ju att när någon säger att greken på Medborgarpltsen stänger om 12 minuter, jag då tar man på sig kappan och SPRINGER på höga klaackar och vingliga ben för att hinna dit. Kort o gott, jag ramlde på vägen dit. Och eftersom mina händer är lite halvviktiga när jag jobbar så tyckte jag tydligen att det var en bra idé att ta emot med hakan istället. Kommer ni ihåg Stephen King-filmen Carrie? Jag var lika blodig som Carrie var när hon kom ut från gympasalen. Trots det fortsatte jag mot Medis o souvlakiståndet. Jag har inte helt tappat hoppet om mänskligheten för det var fler än tiotalet människor som försökte stoppa mig och hjälpa till när de såg hur jag såg ut.. Fast jag tyckte inte det var så viktigt just då, utan köpte min mat och sen traskade jag tillbaka till festen. M och E hjälpte till att tvätta av det värsta blodet, och E som för övrigt är läkare sa att det såg ok ut. Sen satte jag mig och åt min efterlängtade souvlaki. Efter detta försökte jag tydligen hitta en efterfest men Micke tvingade in mig i en taxi hem till honom o Joanna. Joanna gav mig EN blick när vi kom dit o sen satt vi i en annan taxi på väg till sjukhuset. Hakan syddes ihop medans Joanna stod bredvid o höll Linda i handen, o sen följde jag med tillbaka hem till dom och blev nerbäddad och låg i dvala i ett dygn ungefär. Vaken (och nykter) insåg jag att jag tappat en halv tand i fallet med, men förutom det så var det bara lite blåmärken och skrubbsår så jag är nog snart bra igen. Tänk att man skulle hinna bli 30 innan man var med om ett alkoholrelaterat besök på akuten som fick sluta med stygn... Rätt bra jobbat ändå.
Ta hand om er. Det är tydligen halt ute...
Kommentarer
Trackback
