LindaCaroline

Skulle träffa någon i morse som inte var på plats. Iom att jag åkt kommunalt i 1½ timme samt gått upp kl 7 för ändamålet var jag inte direkt på bra humör. Riktigt urförbannad faktiskt. Men så ringde J när jag var på väg in till stan igen och bjöd mig på lunch så ilskan gick över lika snabbt som den kom. Käkade indiskt och skvallrade om allt det senaste i våra liv. Mycket trevligt. Sen fönstershoppade jag en smula på söder innan jag åkte hem.
När jag kom hem var det som att trycka på en knapp. Blev bara tokdeppig. Helt oförklarligt. Allt är ju bra nu. Ställde halvt in mig på att må skit i en vecka för det är så lång tid det brukar ta - minst - innan det går över. Ringde till Niklas från centrum halvt på väg till honom, o va löjligt upprörd över en småsak. Han blev sur så klart, han förtjänade ju inte mitt tonfall. Vi pratade bara nån minut, sen sa han att han skulle komma över senare, efter att han käkat middag med en polare. Inte rätt sak att säga just då, (jag ville ju helt själviskt ha hans odelade uppmärksamhet eftersom jag mådde skit) men jag gick hem o försökte på alla sätt att se mig själv utifrån. När Niklas sen kom hem till mig (mycket tidigare än väntat) och stannade en timma o bara mös med mig i soffan innan han skulle vidare på jobb... så gick det över. Helt o hållet. Har aldrig varit med om att ett svart hål  som jag varit på väg att ramla in i så totalt bara har försvunnit. Samma dag. Mycket märkligt. Sannerligen mycket märkligt. Tänk om det kunde gå över så snabbt jämt. Då skulle jag kunna räknas som människa.