LindaCaroline

Jag borde vara så himla glad! Kommit hem till Sverige o fått sånt himla bra mottagande av alla jag träffat. Ni underbara människor får mig att må bra o känna mig så omtyckt... Har även fått en himla massa jobbförfrågningar så även det är något jag inte behöver oroa mig för.

Men så händer nånting så himla litet som gör att jag blir så himla ledsen. Löjligt är vad det är men jag är ju sån, och jag vill inte vara sån. Jag träffade en sån himla bra kille i London. Vi umgicks jättemycket men det blev aldrig något mer än vänner av det hela. Han sa redan från början att han inte klarade av ngt förhållande för att hans liv var för trassligt (vart har jag hört det förut?????) men vi lärde känna varandra bättre och bättre och jag vet att han tyckte väldigt mycket om mig.

Vid ett tillfälle när vi låg o kollade på film i hans soffa sa han: "Damn, I wish I did not like you so much"
Jag: "excuse me? "
Han: "I wish I didn´t think you were such a cool person, cos if I didn´t, then I could just sleep with you and not see you any more after"
Jag bara skrattade åt detta och tänkte att han verkar ju vara en bra kille i alla fall. Jag tyckte mer o mer om honom och skulle gärna velat ta vår vänskap ett steg längre, men hade ingen brådska med detta iom att han verkade tycka så himla mycket om mig att jag kunde låta honom komma på detta själv.

Vi pratade om vårt förhållande till varandra en himla massa gånger, och han brukade säga att jag låg högst upp på hans lista, alla kategorier men han ville inte sabba ngt iom att han inte kunde ta hand om en flickvän just nu på det sätt som han ville kunna ta hand om en flickvän.

Vi pratade på msn dagligen, ringde varandra och inte sällan sov vi hos varandra utan att något annat än sömn hände. Han brukade sova i jeans tom.

Vid ngt tillfälle frågade han "Vad skulle egentligen vara skillnade om vi var ett par istället för vänner?... Jag menar förutom den väldigt uppenbara skillnaden?" Och detta hade han rätt i för vi pratade om allt, sa godmorgon och godnatt, och han hade koll på mitt jobbschema och jag visste alltid vart han var o spelade den kvällen.

Sen hade vi ett himla bråk om en löjlig struntsak strax innan min födelsedag. Han dissade mig i flera dagar men dök ändå upp på min födelsedagsmiddag och sa att den ville han inte missa för allt i världen bara för att vi råkat bråka. Ändock var det inte riktigt samma sak efter. Jag hade en stor födelsedagsfest på lördagen efter och den kom han förbi en timme o drog sedan vidare. Detta undrade jag länge över. Alla som känner mig vet hur viktig min födelsedag är för mig och det visste han med, ändå valde han att gå väldigt tidigt. Sa att han hade en annan fest att gå på.

Efter detta blev allt ganska jobbigt i London och efter ngn vecka bestämde jag mig för att dra vidare till NordIrland. Det hade mest att göra med att jag var så vansinnigt trött på mitt jobb i London som verkligen drevs av mestadels idioter, men det faktum att vi knappt pratade hade såklart en himla betydelse det med.

Efter att jag varit på Irland en månad tröttnade jag där med, men har inte bestämt mig för om jag eventuellt ska tillbaka dit vid ett senare skede. Jag passerade jag London en dag bara på väg till Sthlm och han kom givetvis och träffade mig den kvällen hemma hos Johanna. Allt var som innan om inte bättre.

Vi pratade på msn för 9 dagar sen. Då sa han att han önskade att jag var där och att han saknade mig. Sen dess har han inte varit online.

Igår stod det på hans FB att han njuter av en spontan middagsdate i Marble Arch.
Jag kommenterade det med att fråga om han äntligen börjat dejta.
Han svarade :