LindaCaroline

Känner mig hemsk men jag gick inte. Orkade inte. Satt i soffan imorse o bara stirrade framåt och försökte förmå mig själv till att gå upp och åka iväg men det gick inte. Löjligt. Min sorg över mitt förhållande kan väl inte vara större än sorgen över MLI? Trots det så känndes det bara helt omöjligt. Kommer säkert ångra att jag inte gick dit, men ja orkade inte. Så till slut drog jag täcket över huvudet igen och somnade om. Nu har jag kollat lite mail och tacksamt tagit emot fina meddelanden från folk som säger att det blir bättre. Jag är glad för dom, jag bara tror er inte. Fast jag vet med min hjärna att ni har rätt. Jag vill ändå bara att han ska komma hit o krama mig.